En fredagskväll i den andra halvan av september 1995 var jag, tillsammans med min farfar, på väg upp till farsgubben i Älvdalen. Farfar skulle snickra och själv skulle jag jaga älg. Jag var 16 år gammal och hade vid den tiden endast en älg på mitt samvete.

 

Väl uppe i Älvdalen berättade farsan glatt att han hade skjutit en 9-taggare under dagen.

- Roligt för dig, tänkte jag samtidigt som jag insåg att chansen att skjuta en älg i helgen gick totalt i stöp. Jag ska förklara förutsättningarna lite närmare. Tjuren som farsan sköt var den sista vuxna på licensen. På den här tiden hade man även en speciell taktik när det gällde kalvavskjutningen. I september månad var ko med enkelkalv fredad medan det var tillåtet att skjuta en kalv för ko med dubbelkalv. I oktober var det sedan fritt fram på alla kalvar men istället totalt förbud på vuxna hondjur. Helt enkelt en lösning för att undvika att skjuta kalvförande kor. Vår förhoppning i det här läget var alltså att få tag i ko med dubbelkalv vilket inte hade setts i området på flera år. Behöver jag säga att läget kändes hopplöst? Nåväl, jag var om möjligt en ännu större älgjaktsentusiast på den här tiden så försöka skulle vi. Inget snack om saken.

 

De dåliga förutsättningarna medförde att jag och farsan blev ensamma om att jaga älg den här dagen. Det ska nämnas att hälften av jaktlaget var i skogen ändå eftersom de ägnade dagen åt fågeljakt i en annan del av marken. Med oss hade vi vår dåvarande jämthund Nisse (Pavo). Vi släppte Nisse och ganska snart blev det upptag. Det ville inte stå och vi hörde hur skallen glesnade i fjärran. Någon pejl hade vi inte och därför gick vi efter en bit för att höra om det eventuellt skulle stanna. Plötsligt skymtade vi rörelser i skogen ca 70-80 meter framför oss. Vi kunde ana oss till att det faktiskt var två ensamma kalvar. Vi drog slutsatsen att Nisse hade stuckit iväg med kon och att kalvarna hade blivit avställda. Något skottläge fick jag dock inte. Kalvarna gled iväg och något hundskall kunde vi fortfarande inte höra. Vi var inte långt från bilen så vi beslutade att gå tillbaka dit och ta en fika och vänta. Nisse hade säker återgång om inte älgen ville stå, så han skulle nog snart dyka upp.

 

Väl tillbaka ute på vägen mötte vi strax de andra i jaktlaget som avslutat sin fågeljakt och var på väg hemåt. De stannade till en stund och vi pratade om vad som hade hänt under förmiddagen. Medan vi stod där på vägen fick vi plötsligt höra hur Nisse började skälla bara 300 m ifrån oss. Från vägen såg vi ut över ett hygge och i hyggeskanten kom plötsligt de bägge kalvarna travande med Nisse dansandes i hasorna. De hade riktning rakt emot oss!

- Nu kommer du att få skjuta. Spring upp och ta stöd mot tallen där, viskade farsan och pekade. Jag gjorde som farsan sa medan älgarna fortsatte i oförändrad riktning. De började komma inom skotthåll nu men fortfarande var de på väg emot oss så det var bara att vänta. Föreställ er hur pulsen kändes när man som ung, orutinerad jägare står inför en sådan situation med halva jaktlagets ögon på sig…

 

70 meter ifrån oss får kalvarna för sig att vika av och ta sig över vägen. Jag börjar förstå att nu måste det smälla innan det är försent. Jag har stöd mot tallen när första kalven snabbt springer över vägen. När kalv nummer två dyker upp i kikarsiktet riktar jag mot bogen och trycker av. Kalven rasar ögonblickligen och kanar av bara farten ner i diket. För ett ögonblick blir det knäpptyst och jag kan nästan höra min egen puls. Men efter någon sekund hör jag glesa applåder bakom om mig. Farsan och de övriga har verkligen suttit på första parkett. Ett misslyckat skott i det här läget hade inte varit roligt men nu fick jag istället känna mig stolt som en tupp inombords!

 

- Ja ni behöver väl ingen hjälp med den här. Den ligger ju för fan bara en meter från vägen, säger Dick (som var jaktledare på den tiden och en av de som var publik) med ett leende.  

- Nej då, den där tar vi rätt på själva, svarar farsan.

 

Efter gratulationer och lite snack så rullade alla utom jag och farsan vidare. När vi tog ur kalven märkte vi vilken tur jag haft. Att hålla fram på kalven, som kom i god fart, hade jag glömt i all nervositet. Skottet satt för långt bak men hade träffat mitt i ryggraden. Det räddade min dag den här gången och publiken fick leva kvar i tron att det var en kanonträff som fällde älgen.