Jag var egentligen ute för att försöka skjuta på stånd för Bellman som fortfarande var i injagningsstadiet. Det var en lördag i början av november men ännu hade inte snön kommit. Jaktlaget hade börjat tröttna. Även farsan höll sig hemma den här dagen men hade lovat att komma med fyrhjulingen om jag behövde hjälp.  Det var ett utmärkt tillfälle för ensamjakt och en bra chans med en unghund som visat riktigt bra takter under hösten. Enda bekymret var vinden som var alltför kraftig den här dagen. Jag hade jakt hela förmiddagen med Bellman men jag var egentligen aldrig ens nära att komma till skott. Älgarna är ofta oroliga när det blåser och det ville inte stå annat än mycket korta stunder. Till sist var vi inne på grannmarken och där lyckades jag koppla honom.

En stor del av dagen hade nu gått och jag beslutade mig för att Bellman hade jobbat färdigt. Det var ju trots allt en ny möjlighet imorgon och Bellman hade fått slita under förmiddagen. Därför beslutade jag mig för att ta ett mindre område med rutinerade Stim som väntat i bilen. När han legat ute på sök en stund tog jag fram Swepoint-pejlen. Till min förvåning blinkade skallindikatorn för fullt! Någon hund hörde jag inte trots att han borde befinna sig inom en kilometers avstånd. Enligt pejlen bedömde jag det som att älgarna flyttade sig mot mina bakspår. Jag vände på klacken och började halvspringa bakåt för att hinna komma på rätt sida om älgarna innan de antingen fick vindvittring av mig eller korsade mina spår. Pejlen visade att jag definitivt var så nära att jag nu borde höra hunden men den starka vinden, som dessutom låg i nacken på mig, gjorde att jag inte kunde uppfatta några hundskall.

I samma ögonblick som jag skymtade älgarna hörde jag skallen från Stim för första gången. Ett hundratal meter framför mig kunde jag se ko med två kalvar komma i sakta trav. De passerade inte mer än 50-60 m ifrån mig men det var omöjligt att skjuta. Kon och kalvarna sprang/gick omlott hela tiden. De förflyttade sig heller inte fortare än att Stim kunde cirkulera runt älgarnas ben. Det var bara att hålla inne med skottet. Gångståndet hade nu varat i ungefär en halvtimme. Jag hakade på i rask takt direkt i hopp om att få en skottchans om älgarna skulle visa sig igen. Att gå tyst och smyga behövde man inte tänka på. Den kraftiga vinden dolde alla ljud och nu när jag hade älgarna på rätt sida var den till min fördel.

Efter detta hamnade jag i ett märkligt läge. Gångståndet fortsatte in i ett område med flera stora och små myrar. Under nästan 1,5 timmes tid var jag aldrig längre från älgarna än 300 m, men heller aldrig närmare än 100 m. De flyttade sig sakta hela tiden och jag såg bakdelen på älgar och hund vid ett tiotal gånger! Det som är sakta förflyttning för älgar och hund är dock inte sakta förflyttning för mig. Jag fick halvspringa hela tiden för att hålla samma takt. Ibland stannade älgarna till någon minut för att sedan retfullt dryga ut avståndet igen. Framfarten i myrmark började ta rejält på mina krafter. Svärande och rejält slutkörd började jag till sist misströsta.

Plötsligt gick älgarna in i lite tätare skog och jag lyckades med förnyade krafter ta mig in på under 100 m avstånd. Jag stod i skogskanten när älgarna återigen började röra sig. Ut på en liten myr gick så hela sällskapet ut, endast 50 meter bort. De båda kalvarna gick före kon och när jag hade rent skottläge så gick skottet mot en av dem. Kalven gick i backen direkt och Stim var direkt där och raggade. Stim stannade alltid vid skjuten älg men för att ta det säkra före det osäkra tyckte jag att det var det lika bra att koppla honom. Precis när jag böjde mig ner för att lägga kopplet om halsen högg det till i båda mina lår. Kramp i vaderna har jag som gammal fotbollsspelare upplevt många gånger, men kramp i låren har jag varken förr eller senare drabbats av. Det är jag glad för, vilken vidrig smärta! Jag skrek rakt ut och blev liggandes där en stund bredvid hund och älg innan det släppte. Så här i efterhand kan man skratta åt situationen men jag kände mig ganska liten just då, helt ensam mitt ute i skogen.

Under jakten hade jag glömt tid och rum men nu började verkligheten komma ifatt mig. En titt på klockan visade att hon var nästan halv 4 och det var inte långt kvar till mörkret. Men framför allt, var befann jag mig någonstans?! Ja, nog hade jag koll på att jag var någonstans mitt inne på vår jaktmark, men i ett område där det såg likadant ut överallt och inga hållpunkter att gå efter. Jag ringde farsan och bad honom hämta fyrhjulingen.

-          Har du skjutit för Bellman?! utbrast farsan glatt i telefon.

-          Nej. För Max (Stim kallades så), svarade jag lågmält.

Farsan blev inte direkt imponerad när jag berättade att jag skjutit för gammelhunden sent på en lördag eftermiddag och knappt visste var jag var, men han lovade att komma i alla fall.

Jag tog ur älgen och la pejlhalsbandet på den för att kunna hitta tillbaka. Sedan gick jag och Stim mot närmaste väg. Det var kolsvart innan farsan och jag träffades ute vid vägen. Trots körning i mörkret med en fyrhjuling som krånglade lyckades vi få med oss älgen ut till vägen. Innan älgen hängde i taket på slakteriet var klockan ett på natten. Man kan väl säga att den här dagen inte ”gick som på räls” direkt. Den har ändå, tack vare alla omständigheter, etsat sig fast som ett väldigt starkt jaktminne.

 

Stim vid ett annat tillfälle tuggandes på sin älsklingsrätt - älgöra!